Hästvälfärden - Vad händer?!?

Jag kommer ihåg för ca 30 år sedan när jag tränade för Ove Slöör, han var väldigt mån om att hästar ska byggas upp långsamt från grunden. Hästen ska trivas med arbetet och var det något som inte fungerade var det ALDRIG hästens fel utan den som satt i sadelns fel. Var det någon elev som tappade humöret och pangade till hästen med skänkeln eller spö så blev han så förbannad att han vrålade på ryttaren! Ibland tills ryttaren grät..

Hans huvudsakliga skäl var att man helt enkelt inte ska avreagera sin dåliga ridning på hästen. Han pratade också om att om folk (ryttare) slår eller avreagerar sig på hästar med sporrar, spön, hård hand, att det kan bli konskekvenser som att vi inte kommer få använda bett, sporrar, spön osv. Han sa också att värsta fall kan det leda till att vi överhuvudtaget inte får rida på hästar mer. Därför måste alla ta sitt ansvar i första hand för hästens välmående och även risken att vi alla kan förlora rätten att få sitta på en häst. Där och då för 30 år sedan tänkte jag att det där var lite jada jada och överdrivet att ridning skulle kunna bli förbjudet.

När man tittar på debatterna nu tror jag kanske inte att ridning ska bli förbjudet men det kommer på tal på ett sätt som inte har hört sen han sa det för 30 år sedan.

Att ta ut sin ilska på sin häst är aldrig någonsin rätt. Hästar behöver korrigeras ibland men en "bra" korrigering görs utan att man tappar sitt humör utan man är i balans. Det är stor skillnad på att ta ut sin ilska på sin häst och att korrigera en häst på ett vänligt och bestämt sätt med humöret i balans.

Att slå fram en häst som inte är fysiskt eller psykiskt mogen för uppgiften man lägger på den är också fel och leder bara till en häst som antingen helt tappar sin vilja till att jobba - eller att den går sönder.

Det finns väl ändå inget härligare än att se ekipage där hästen lyser av arbetsglädje och en ryttare som är lyhörd för sin häst? Det behöver inte vara perfekt hela tiden, det är orimligt att tro att det ska kunna vara det. Jag vet att många ryttare har dåligt självförtroende, prestationsångest. Är det där nånstans ryttarens humör tar över? Hästen går "dåligt" och det får ryttaren att känna sig dålig, vilket skapar frustration och bam! så är ilskan där och när konsten tar slut tar våldet vid. I önskan av en bättre ritt och att känna sig kapabel som ryttare. 

Nåt jag har sett som en röd tråd genom mina 17 år som Osteopat är avsaknaden av träningsfysiologi inom hästsporten. Med mer kunskap om hur kroppen faktiskt fungerar för att bli starkare så borde mer förståelse komma per automatik. T.ex. varför går hästen så bra de första två dagarna på en 3 dagars kurs och känns helt usel dag3? Det borde instruktörerna känna till och många gör tyvärr inte det.

Det här blev ett negativt inlägg och jag har en klump i magen när jag skriver, försöker hålla mig ganska neutral men jag känner att jag har en liten vulkan i mig som måste få pysa ut en gnutta.

Jag tycker att många debatter blir onyanserade också, det blir svart eller vitt. Jag träffar hästägare som går åt ett affirmativt  (man gör bara som hästen vill) sätt till den grad att det blir direkt livsfarligt för att man vill inte säga åt sin häst alls. Då blir det riktigt tokigt åt andra hållet i stället

Vad tycker du?